I går stod jag i köket på ön och kokade potatis. Jag hade P3 som enda sällskap där den mycket osympatiska Linda Sundblad fick välja all musik. Jag lyssnade inte särskilt noga men höjde volymen när en The Smiths-låt spelades, ensam som jag var. Efter låten presenterades låten som: "den här störtsköna låten har några som heter the Smiths gjort". Min inre tonåring blev såklart rasande. Jag var ju naturligtvis ett stort Smithsfan under min gymnasieperiod, men har inte försvarat Morrissey många gånger sedan jag fyllde 20. Men här kommer denna förfärliga människa och använder det fruktansvärda adjektivet "störtskön" för att beskriva Bigmouth strikes again.
För er som inte vet vem Linda Sundblad är kan jag berätta att hon sjöng i bandet Lambretta. Deras koncept var att ett gäng 40-åriga gubbar skrev låtar som den då 17-åriga Linda Sundblad fick framföra. Musiken tillhörde kategorin mycket påfrestande och själlös radiopoprock.
Linda Sundblad har nu en solokarriär och hade 2006 en hit med låten Oh father som innehöll textraden: "I’ve been touching myself and I’m worried is heaven still open for me?". Man ba: hallå, du bor i Sverige! Idiot.
Av alla sångerskor som förvandlat sin image från girl-next-door till en mer "vågad" är nog Linda Sundblad den jag tycker sämst om.
2 kommentarer:
Åh, vad jag hatade Lambretta! Och också det där bandet med en blond tjej som sjöng We're not living in america, jag minns inte ens namnet nu.
Jag hade en liknande upplevelse en tidig morgon då Last of the Gang To Die spelades och radiomannen ba: "Ja, det måste vara jobbigt när man kommer upp i den åldern att man börjar fundera på sånt".
OMG! Lyssna på texten, WTF!
För att inte tala om vad de gjorde mot kläd- och/eller moppemärket! (Var det samma?)
Jag köpte en mycket stilig T-shirt med den klassiska logotypen ungefär en månad innan bandet slog igenom. Försökte ha den en gång efter det, men allt blev bara fel.
Lambretta blir först in på Stadion när jag är kung.
Skicka en kommentar