människor och deckare

För två veckor sedan läste jag Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Jag brukar läsa ca två deckare om året och har egentligen inget till övers för genren. Min mamma, som läser många deckare och många andra böcker också, har sagt att Stiegs deckare är kvalitetsdeckare, så jag gav honom en chans. Eftersom halva Sverige har läst nämnda bok trodde jag att det kunde bli ett samtalsämne. Lite som när man kan diskutera melodifestivalen på jobbet, eftersom alla har tittat. Jag gillar ju inte sport, så jag kan aldrig diskutera det med någon.

Problemet är att jag bara har träffat en enda person som har läst boken. Mina vänner och bekanta har ju alldeles för god smak för att ens fundera på att läsa en deckare. Det visste jag ju innan. Det var ingen nyhet.

Men jag blev förvånad när jag märkte att ingen på mitt jobb heller hade läst den. Jag gjorde ett försök att prata lite med en kollega i fikarummet. Jag frågade om han hade läst boken och han svarade "nej, jag läser inte böcker". Nähä.

Det är ju bara att inse. De samtalsämnen som funkar på jobbet är:

Vad man med sig för matlåda
TV
Vad som spelas på RIX FM
Melodifestivalen
Småbarn
Kollektivtrafik
Räntor och lägenheter

I går satt jag i fikarummet och läste en bok och då kom en snäll kollega fram och frågade vad jag läste. Jag visade min Fågelbovägen 37 och hon frågade vad det var för sorts bok. Eh, det är en vanlig bok, sa jag. Vad ska man säga, liksom. Den finns i alla fall vid kassan på Konsum, så den är i alla fall rätt vanlig.